Tänkte svara på lite frågor som jag har fått nu på slutet! Hoppas att ni tycker att det är roligt att läsa. Kram och ha en fin kväll <3

Hur har din kropp förändrats efter graviditeter och amning? Har du fått bristningar, förändrade bröst eller något annat? 

Min kropp har väl inte förändrats allt för mycket. Jag fick ju problem med hemorrojder när jag var gravid dock. Sååå drygt! Men dom försvann sen. Bristningar fick jag inte alls under någon av mina graviditeter. Min navel har förändrats lite däremot. Tror att jag har lite navelbråck men det är pyttelite och varken syns eller känns. Eller jo, det syns lite och det är väl därför jag misstänker att jag har det. Ska faktiskt till en kirurg i november och kolla upp det då ingen av dom som har känt på mina magmuskler har tyckt att det verkar vara något. Mina tuttar ser ut som vanligt nu när jag slutat amma förutom att dom är sjukt mycket mindre än vad dom var förut. Dom har inte blivit hängiga ännu dock (eller ja, kanske lite men inte märkbart) så får se om dom blir det snart… Väntar med spänning på hur dom kommer att förändras nu när jag varken är gravid eller ammar =)  Det sägs ju att brösten fortsätter förändras i två år efter att man slutat amma? Hade iallafall världens största bröst förut typ! Tycker nästan det ser lite tokigt ut när jag kollar på gamla bilder, haha.. Där nere är allt precis som vanligt.. Vet inte vad mer jag kan gå in på.. Alltså det är klart att hela jag har förändrats sedan jag fick barn.. Både kroppsligt och i huvudet.. Jag ser alla förändringar som positiva. Och alla märken på kroppen visar ju bara att man har gått igenom något – det är fint. Att bära, föda och amma mina barn är det bästa jag har gjort och jag kommer vara evigt tacksam mot min kropp som orkade gå igenom det.

Kommer du att skriva ut när du träffar någon ny? Typ börjar dejta och sådant? 

Denna fråga får jag heeeela tiden, haha! Ni är så nyfikna. NEJ, det kommer jag inte. Iallafall inte till en början! Och att dejta och träffa olika killar känns så sjukt långt bort just nu. Är ingenting som jag har intresse av över huvud taget. När det väl är dags tror jag nog inte att jag kommer att skriva om det heller. Tror att jag kommer att hålla den typen av relation utanför bloggen fram tills att det skulle kännas seriöst. Sen vill ju inte alla vara med på sociala medier heller.

Tror du att du och F skulle kunna hitta tillbaka till varandra? Hur är relation till varandra idag? 

Man ska aldrig säga aldrig! Men just nu så kommer vi inte att göra det. Idag är vår relation till varandra jättebra. Jag älskar honom så otroligt mycket och han är världens bästa pappa till barnen. Han är helt fantastisk och vi kan prata om typ allt med varandra. Jag vill aldrig förlora honom ur mitt liv.

Har du varit utan barnen? Hur har det känts? Känns det inte jobbigt att missa halva deras liv? 

Yes, det har jag varit. Det är faktiskt helt okej. Sedan har barnen världens bästa pappa så när jag har saknat dom så har jag faktiskt fått träffa dom en sväng. Men det har gått bra och ärligt talat så tänker jag inte på det så mycket mer än om kvällarna när jag är ensam och ska sova. På dagarna är det full rulle ändå och jag försöker beta av jobb, telefonmöten, träning, allt som har med körkort att göra och häng med vänner för att kunna lägga allt fokus på kidsen sen när jag väl har dom. Tror att detta kommer att passa mig rätt bra och så länge jag och deras pappa har en fin relation så kommer vi att hjälpas åt när den andra behöver hjälp med barnpassning/avlastning eller vill ha mystid och saknar för mycket. Känns bra att vi har ett så bra samarbete i det stora hela. När det kommer till att jag missar halva deras liv så ser jag det annorlunda. Kände precis så i början men har valt att vända det till något positivt. Nu när jag har mina egna dagar så hinner jag jobba bort massor, förbereda mat för när dom ska vara här, göra alla saker som JAG vill och behöver göra.. Och när jag har mina barn så lägger jag 100% på dom. När vi levde ihop så satt jag ju ändå inte ner och lekte med dom hela tiden. Ibland behövde jag ex. jobba och då fick dom hålla sig själva sysselsatta. Tvätten och städningen skulle göras, maten skulle lagas.. Det var mycket annat med! Så kvalitetstiden med dom blir ändå ungefär densamma (om inte ännu mer) och jag kan styra min tid mer och inte stressa lika mycket/känna dåligt samvete över att jag inte kan ge barn och jobb/städning/matlagning 100% samtidigt.

Har ni bråkat något alls eller har hela skilsmässan varit enkel? 

Den har varit långt ifrån enkel och vi har bråkat och tjafsat sjukt mycket i perioder. Det är ju sjukt mycket känslor som kommer upp till ytan. Men vi har också skakat hand på att barnen aldrig ska få komma i kläm och att vi får lägga våra egna känslor åt sidan för att deras välmående kommer i första hand.

Är du rädd att inte träffa någon ny? 

Nej, inte alls. Jag klarar mig sjukt bra själv också och trivs bra i mitt egna sällskap. Men sedan är det klart att jag har en förhoppning om att jag ska få bli kär igen i någon som är lika kär i mig tillbaka.

Hur ofta tränar du? Kan du dela med dig mer av det? 

Jag tycker att det är så svårt att dela med sig av träning då många tycker att det blir en ”hets” och det är det sista jag vill bidra till. Vill bidra till att man ska älska sig själv och äta det man vill, när man vill! Livet är fört kort för något annat. Detta är nog den största anledningen till varför jag inte delat så mycket träning här inne. Jag frågade faktiskt er vad ni tyckte om det för ett tag sedan och många skrev att det var rätt skönt att slippa läsa om det här inne. Hur tycker ni att jag kan dela med mig utan att det känns hetsigt? Och hur ofta jag tränar.. Typ varje dag! Iallafall sex dagar i veckan. Inte för att jag måste utan bara för att jag älskar det så mycket. Känner att träningen är en av dom viktigaste delarna av att jag mår så pass bra. Och därför känns den viktig.

Har du köpt ut F ur huset nu? 

Yes, nu är det gjort. Vi skrev på alla papper kring bodelning nu i veckan. Ska till banken på måndag och göra klart det sista där också.

Skulle du kunna bo i huset med en ny kille? Eller hade det känts konstigt? 

Denna fråga har jag också fått tusen gånger typ, haha. Ja, det är väl klart att jag skulle kunna? Tänker ni att det hade varit konstigt för att vi har byggt huset tillsammans eller? Jag ser inga som helst problem i det om det skulle bli aktuellt i framtiden.

Kan du tänka dig att skaffa fler barn? 

Helst inte tror jag. Iallafall inte just nu och på ett bra tag. Men om jag träffar någon som inte har barn men som gärna vill ha så kan jag nog tänka mig det. Eller återigen så ska man väl aldrig säga aldrig. Rätt som det är så är jag kär och vill ha en bebis med just den killen. Men där jag är i livet just nu så vill jag nog inte det. Tycker det är så svårt att svara på sådana här frågor för det är omöjligt att veta hur man känner om typ ett år eller längre bort.. Mitt liv blir aldrig som jag har tänkt eller som jag planerat så jag har slutat göra det för längesedan.

Hur lämnar man sin partner? När vet man att det är dags?

Denna fråga är en av dom absolut mest frågade! Alltså detta är en SÅ svår fråga och det är så otroligt individuellt och olika för alla. Tror inte att jag sitter inne på alla svar. Eller jag VET att jag inte gör det. Långt ifrån. Jag tror väl i det stora hela att det är dags att lämna om man inte känner sig kär längre, om man tänker på andra eller kanske till och med är/har varit med andra, om man inte ser en framtid med sin partner utan mer ”står ut” för att det är ”så det ska vara” eller för barnens skull.. När man känner sig olycklig, tycker att livet är tråkigt, inte har gemensamma intressen, drömmer om något annat. hellre gör andra saker än att spendera tid med den man lever ihop med, inte har något gemensamt eller något att prata om, har funderat länge till och från på att lämna, stör sig på sin partner och saker som den gör och är konstant irriterad eller ogillar åsikter som den har, tjafsar och bråkar mycket, är elak mot varandra/blir dåligt behandlad, känner sig deppig och ledsen mer än glad i relationen… Detta är ju SÅ individuellt och i många fall kanske det fungerar att gå och prata med någon..Och vill båda leva ihop trots allt jag nämnde här ovan så är väl det det absolut bästa man kan göra!? Få hjälp av någon utomstående och gå i ex. parterapi. Och i vissa fall så kanske det helt enkelt är bäst att gå isär. Jag vill inte inspirera någon till att lämna sin partner men jag vill inspirera till att våga lyssna inåt och inse att livet är för kort för att inte må bra i exempelvis ett förhållande. Om man genuint känner att man vill lämna så finns det ingen anledning att stanna. Även om man många gånger kanske försöker hitta på 1000 olika anledningar som typ ”för barnens skull”, ”men vi har ju ändå varit tillsammans i 10 år”.. Man kanske är LIVRÄDD för det ”nya” livet och inte vågar.. Men nej.. Lyssna inåt istället och följ hjärtat och magkänslan. Man vet ALLTID bäst själv oavsett vad alla andra tycker eller tänker. Man ska vara ärlig mot sig själv. Alla andra lever sitt egna liv och formar just sitt egna. Du är den enda personen som kan styra din egna lycka och ditt egna liv. Det ligger helt i dina händer.

Lycka när man får besök av sina älskade ungar även under pappadagarna!