Gick igenom gamla bilder och kan inte ens nästan förstå hur höggravid jag har varit en gång i tiden. Kolla bara magen här nere på bilden. Var bara någon vecka innan jag födde Jason. Var helt slut i kroppen minns jag. Hade haft sådana problem med höften och ville bara få ut bebisen nu. Det var som om all min förlossningsskräck släppte i samband med att vi närmade oss vecka 40. Brydde mig inte ens hur ont det gjorde eller hur det skulle gå. Det enda jag ville var att ha ut den lilla till varje pris.

Och sen kom han till oss. Helt perfekt. Strax under 4 kg och 51 cm lång. Mammas och pappas skatt. Har aldrig älskat så som jag älskar honom. Hjärtat räcker inte till.. Han är allt och hela världen. Så liten och skruttig men så värdefull. När jag ser bebisen på bilden nedan så kan jag inte ens förstå att det är min Jason. Det ser inte ut som han.. Och har han varit sådär liten!? Folk trodde att jag hade bytt ut mitt barn efter ett par månader förresten, haha. Fick elaka kommentarer på instagram om att det inte var samma barn som jag visade i början. Jason hade nämligen tjockt och kolsvart hår när han föddes som föll av efter någon månad. Och idag är han liksom ljushårig, haha.. Åh, det händer så mycket  på två år och det är så häftigt. Tänk att jag ska få bli mamma igen till en sådan här liten. Är så himla lycklig.